Funderingar över rikets styre

Funderingar över rikets styre.

En bit in på andra mandatperioden med moderatledd borgerlig regering blir tecknen på systemskifte och dålig skötsel av centrala funktioner i samhället allt tydligare. Taktiken som (M) lagt upp att steg för steg minska statens/landstingens/kommunernas inflytande och ge plats för privata aktörer är tydlig. (M) vet att majoriteten av väljarna inte vill ha systemskifte, de vet att de allra flesta vill att samhället skall sköta vård, skola och omsorg. Därför genomförs förändringarna stegvis och så tyst som möjligt. Men det börjar bli svårt att dölja det faktiska systemskiftet.. Dels börjar folk upptäcka att jobbskatteavdrag med mer pengar i den egna plånboken inte kompenserar för neddragningar i den allmänna välfärden. Det funkar en tid tills den breda väljarbasen i sina belånade hus och lägenheter märker att mormor får usel vård av någon Komandora-liknande företeelse, att barnen inte kan få någon bostad när de helst bör flytta hemifrån, att skolan köper elever med betygsinflation utan att ha varken kemisal, gympasal eller ens skolgård. Eller ens någon samhällelig uppföljning. Hur bra är det här börjar folk fråga sig.

Mycket av vad den borgerliga regeringen och för den skull högern i Stockholm genomför är slarvigt och ogenomtänkt. Det handlar om, för att tala ett språk de förstår, om bad management. Apoteksförsäljningen skedde inte för att förbättra samhällets distribution av läkemedel eller för att hålla ned kostnaderna utan för att marknaden krävde det. I vems tjänst jobbar dom? Försäljningen av Stockholms förortscentrum till halvkriminella Boultbee har ju direkt motverkat förbättring av förorterna som de retoriskt säger sig värna.. Satsningen på Volvo IT, en centralisering av all dataverksamhet i Stockholm, är att betrakta som ett pyramidalt misslyckande. Sodexo - centralmat till alla sjukhus, eller låta ett bemanningsföretag utfärda lärarleg. Listan kan göras lång på inkompetenta försök att leka affär med våra skattepengar, med centrala samhällsfunktioner.

Vad som är typiskt är att det inte finns någon politiker som tar ansvar, som tar en diskussion. I min fantasi tas besluten och idéerna fram i slutna rum av finniga studenter i Timbros och Kreabs källare och sedan genomdrivs de av riktiga ”doers” som inga borgerliga förtroendevalda vågar diskutera med. För dom är nämligen hemskt tysta i alla församlingar. Man undrar varifrån besluten kommer då parlamentarikerna själva sällan eller aldrig tar en diskussion, eller ens argumenterar för sin sak. Ett typiskt exempel är högsta politikern i Sthlms läns landsting, Filippa, stadsministerns ex.

Ett ytterligare exempel på ansvarsflykt är krigsministeriets chef, felaktigt kallad tomhylsan – han är inte alls tom, han visade sig var fylld av talgfärs som smetat ned hela regeringen och t.o.m. stänkt på socialdemokraterna. ”Vad är det för fel på att sälja en fabrik för raketdrivna granater till en feodal, diktatur. Dom är ju på USAs  sida precis som vi. Och har det för övrigt begåtts några oegentligheter så är det längre ned i organisationen” mässar han och stryker diskret flottet från talorganet.    Hur kan detta passera?

Jag hörde Sveriges utrikesminister på radio. Han skiljer sig lite från de andra moderaterna i att han inte verkar rädd för att prata. Jag lyssnade på lurar medans jag höll på med något och var tvungen att avbryta för att kolla allmenackan. Nej det var inte söndag förmiddag  och satirprogram utan faktiskt Bildt in person. Pretantiöst, grötmyndigt och omständligt som vanligt sade han ingenting. Ingenting annat än senaste uppfattningen från USA om Afganistan. Som om han kommit på det själv.”Nej, det är inte bra att stanna där i evighet” sade han. Det kan man ju hålla med om. Högerregeringens önskan att Sverige skall vara mobila globala vakthundar i EUs eller USAs tjänst har ingen folkförankring. Det framkallar grunderna för ett auktoritärt och kontrollerande samhälle. Vi är ju i krig, svenska soldater dör, du kan väl inte ifrågasätta deras goda vilja. Hur hamnade vi här, i den här argumentationsnivån. Inte genom breda demokratiska diskussioner före beslut. Det är fortfarande lite Karl XII över besluten – för mycket folkinflytande över krigspolitiken gynnar inte krigsförespråkarna, alltså undviker man det. Nu är det inte kyrkklockornas brons som måste smältas ned till kanoner utan hederlig svensk öppen diskussion som offras.
Rolf Brattström  120324