Om tiggarna på Grand Hotel

I går kunde vi i Aftonbladet läsa ett reportage från ett ”tiggarläger” i Solna, enligt artikelförfattarna ungefär 3 km från Haga slott.
De som lever i det lägret tycks i huvudsak vara romer från sydeuropa.
Vi har väl alla sett någon eller några av dessa människor på stan.
Ett välbekant ansikte för mig är mannen med fiol och ett litet högtalarsystem som spelar i tunnelbanevagnarna. Han ser väldigt allvarsam ut, musiken han spelar är allvarsam, men när han efter avslutat musikstycke går genom vagnen med sin lilla påse som han sträcker ut till oss för att lägga pengar i så ler han hela tiden. Han ler mot dem som ger och han ler mot dem som inte ger.

Det finns många som har synpunkter på att tiggandet på stan tycks öka.
Det finns sådana som den sverigedemokratiske riksdagsmannen som skriver indignerade debattartiklar och motioner i syfte att förbjuda tiggeri. Hans bekymmer är att det stör gatubilden för den hederlige, strävsamme (svenske) medborgaren som vill njuta av en promenad på stan. Hans största problem – och samtidigt naturligtvis hans stora lycka – är att så väldigt många av dem som tigger inte är etniska svenskar.

Sen finns det andra som tycker att problemet är att fler och fler människor lever i sådan fattigdom att de tvingas ut för att tigga. I Sverige och i Europa . Som anser att politken lägger grunden och skapar förutsättningar för att människor ska kunna leva drägligt .Som ser att systemet är sjukt och att det inte räcker att lappa och laga utan att det behövs reformeras från grunden.
Varje människa som tigger är just en människa – med sitt livsöde, sin personliga tragedi.
Att de blir fler är ett stort och reellt symptom som vi måste ta på allvar.

När jag flyttade till Stockholm för drygt 20 år sedan så hände det ibland att jag såg någon som tiggde pengar. Oftast var det missbrukare eller psykiskt sjuka människor. Inte helt sällan en kombination.. Nu så ser jag det så gott som dagligen. Missbrukarna finns kvar, men de har fått sällskap . Bland annat av de som egentligen inte finns. De papperslösa, de ”illegala” som vissa envisas med att kalla dem. Hur nu människor kan vara illegala?
Somliga ger, och somliga ger inte.
Jag kan inte moralisera eller värdera hur människor tänker när de låter bli att ge.
En del ger kanske regelbundet till en organisation eller verksamhet som de tror har möjlighet att förändra.
En del kanske ger ibland och ibland inte.
Andra är utförsäkrade eller sysselsatta i FAS 3 och måste själva vända på varje krona för att få dett att gå runt.
Många ger aldrig.
Tyvärr hörs det många gånger andra orsaker och andra tongångar till att man inte vill ge pengar, och de kommer inte bara från SD-land.


Man talar om att tiggarna är organiserade, att de utnyttjar svenskarnas naivitet, att de där lapparna de lägger på tunnelbanesätena är falska. De har inte alls några sjuka barn som behöver operation. Det är bara bluff.
I själva verket är de ett gäng arbetsskygga, jätterika, välorganiserade riskkapitalister som efter tio timmar i tunnelbanan sitter i sviter på Grand Hotel på nätterna och äter kalvlever och skrattar åt godtrogna stockholmare som bidrog till notan med i bästa fall en hundralapp.
Eller?


Om du ger pengar till de som tigger eller inte är upp till dig.
Jag önskar dock att medresenärerna på gröna linjen och alla andra som stöter på de här utsträckta händerna ska fråga sig– Hur långt tror ni att det har gått innan någon ser att den enda utvägen för att klara dagen är att gå ut och tigga?
Vill vi ha det så här?

Med chockdoktriner i länder som har drabbats hårdast av finanskriserna, med mer avregleringar och marknadslösningar, med mer högerpolitik – Tror ni att dessa människor kommer att bli färre?

/ Ewa Pååg