Reflektioner efter kongressen.

Hemma igen.
Glad och inspirerad efter fyra dagars kongressande i Uppsala Konsert och Kongress. Futuristiskt, märkvärdigt bygge vars rulltrappor inte lämpar sig för oss med anlag för svindel.

Mina förväntningar inför kongressen var höga men ganska oklara.
Jag är nybörjare i de politiska sammanhangen. Jag har alltid röstat på Vänsterpartiet, men medlemskapet är inte äldre än ett år.

Dagarna i Uppsala har överträffat dessa förväntningar och molnen har skingrat sig en del.

Vid lunchen den första dagen sitter två äldre herrar vid bordet jämte mitt. Den ena har en krycka vid sin sida och den andra en rullator. Den ena heter Lars Werner och den andra CH Hermansson. Det känns högtidligt och fint att se dem, och bekräftar på nå't sätt min känsla av att de här dagarna är betydelsefulla.

Lars Ohlys invigningstal rasar mot riskkapitalister och mot oreglerad marknadsekonomi, mot rasister och mot regeringen Reinfeldts systematiska nedmontering av välfärdsstaten.
Han talar om den öppna och demokratiska processen som föregått kongressen i frågan om att välja Vänsterpartiets nya ledare.
Hans tal lägger en grund för den här kongressen, den är handlingskraftig, hoppfull och involverande.

Jag blir inte besviken.
Som det blåbär jag är har jag inte yrkat på några motioner och inte satt upp mig på talarlistan. Jag följer debatten och imponeras av alla dessa duktiga och engagerade ombud.
Det är något visst med de här vänstermänniskorna. De har en okuvlig tro på att alla steg som kan tas mot ett bättre, jämlikare och rättvisare samhälle ska tas.

Presidiet med bl a knivskarpa Veronica Ekström och fantastiska Ali Esbati gör ett imponerande jobb med att hålla ordning på talarlistor och tider och de navigerar oss skickligt och effektivt genom röstningen om motionerna. Här förtjänar även Mats Einarsson och Karin Mellegård omnämnande för sin proffsighet.

Ali Esbati tycker vid ett tillfälle att sorlet i salen är för högt och uppmanar oss till tystnad. Detta resulterar till församlingens stora förtjusning i att Ulla Hoffman drar igen dörren till kongresshallen framför näsan på SVTs Mats Knutsson i Rapports direktsändning,

Första dagen sker omröstningen som ska avgöra huruvida Vänsterpartiet fortsättningsvis ska ha en eller två partiledare. Det blir en jämn votering,115 mot 108 till förmån för partistyrelsens linje. En partiledare.

Media skriver att Vänsterpartiet är djupt splittrat i frågan.

Den känsla jag får i salen är inte en av djup splittring utan av respekt för det demokratiska systemet.

Emellanåt avbryts debatten för att lämna plats åt gäster, såväl svenska som internationella.
TCO ordföranden Eva Nordmark, Malis socialistiska ledare Oumar Mariko och Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg. För att nämna några.

Stort intryck på mig gör Johanne Schmidt Nielsen från danska Enhedslistan.
Danmark fick i höstas en ny regering, och det rasistiska dansk folkepartis inflytande på dansk politik har begränsats.

Johanne Schmidt Nielsen, som så många andra talare på den här kongressen inger hopp.

Och apropå hopp – på fredagen väljer Vänsterpartiets 39:e kongress Jonas Sjöstedt till ny ordförande.
Media talar om Vänsterpartisternas skyhöga förväntningar på Sjöstedt, att han av somliga ses som Messias.

Jag tror inte att Jonas Sjöstedt kommer att rädda världen. Dock tror jag att han kommer att vara med och leda in på vägen mot en bättre värld.
Jag tror inte heller att han är Messias, men att han kommer att vara delaktig i att frälsa oss från Reinfeldt och Borg 2014 känns fullkomligt solklart.

Det är en dålig utveckling i det här landet.

Alliansregeringens politik splittrar och slår sönder.

Två tredjedelssamhället börjar bli ett faktum.

Jag tror inte att vi i egentligen vill ha det så här, vare sig vi röstar på Vänsterpartiet eller inte.

Alltför många ger dock uttryck för en uppgiven och ganska dystopisk uppfattning om framtiden. Många tycks anse att det inte går att göra någonting.

Jonas Sjöstedt är inte en av dem. Hans tal som på söndagseftermiddagen avslutar kongressen är sakligt, känslomässigt och entusiasmerande. På en och samma gång.

När jag lämnar Uppsala är det med en ännu starkare och fastare förvissning om att vi 2014 kommer att få en ny regering.

Jag tror att Jonas Sjöstedt som är ideologisk och samtidigt pragmatisk kommer att spela en stor roll i det arbetet.

Jag hoppas att han även för de som i dag inte röstar på Vänsterpartiet kan visa att det faktiskt går att påverka, att vi kan förändra.
En annan värld ÄR möjlig.

Tillsammans!

Ewa Pååg