Tankar om reklam II

Det tog lång tid för min ilska att lägga sig och känslan finns ännu kvar. Den drabbade mig när jag häromdagen på väg hem från jobbet klev in i en tunnelbanevagn vid Centralen på väg mot Farsta. Det främsta tågsetet var helt bombat, utvändigt, invändigt , på sidorna och i taket. Det var inte grafitti från sprayburkar utan klistertapeter med reklam för Lisa Marklunds nya bok och film. Suggestivt visserligen men störigt.

Det tycks vara tillåtet att förändra och förfula miljön hur mycket som helst för SLs resenärer bara man betalar för sig. Varför skall man behöva bli utsatt för ett sådant medialt experiment, ett sådant vulgärt säljtryck som känns nästan fysiskt eftersom man kliver in i det. I det här fallet handlar det om att förmå mig att köpa en bok som fått högst mediokra recensioner. Ganska oförargligt. Men nästa gång kanske jag tvingas kliva in i Caremas eller Attendo Care´s trevligt omhändertagande ålderdomshem. Eller en lansering av en ny Eau de Cologne, ”Philippa-Fredericha” från ett bolag närstående rikets styre. Det är alltså inte varan som nasarna utsätter mig för som jag i första hand reagerat på utan formerna för påverkan. Vad är tillåtet?

Jag åker med SL, inte för att jag valt det transportsättet eller den firman på en fri marknad utan för att det är det alternativ som finns. Jag kan inte välja bort den här vulgära påverkan.

Som SL-resenär är man tydligen fritt villebråd för alla former av den råaste kommers.

Ett samhälle som bygger på tålamod, mognad, solidaritet och rättvisa är svårare att sälja in än deckare, luktegott, subprimelån eller fascism för den delen. Så är det, och det finns mycket pengar och många begåvade människor utan kompass i påverkansbranschen. Göbbels var också duktig på att sälja in saker. Bästa vänsterpartist och socialdemokrater i SLs styrelse se till så vi slipper de värsta formerna av nasarmetoder. Om nu inte EU har förbjudit några som helst restriktioner av reklam i offentlig miljö redan förstås…. Då får vi väl börja något slags gerillakrig mot reklamen. Jag ser framför mig hur väktare vakter affischer och LEDskärmar från åverkan. Vaktar nasarnas rätt att trycka på oss prylar, tjänster och åsikter. En både komisk och tragisk bild.

11:e dec 2011

Rolf Brattström