Funderingar om reklam

Nästan alla medier idag är finansierade av reklam. TV reklamen är mest påträngande.
För det mesta är reklamen dålig för att inte säga förnedrande, den utgår från att jag som konsument är självupptagen och statuspräglad. Långsiktigt kommer det att prägla oss alla. Vi riskerar att får en värdeförsjkutning bland breda folklager från samhällsvarelser till ytliga bimbos. Bara undantagsvis är den informativ eller roande. Vi lever under nasarnas terror.

Om jag skulle råka på den där tvålfagre svärmorsdrömmen som försöker få mig att köpa lotter i postkodslotteriet vet jag inte vad jag skulle göra. Han förekommer med sitt förbindliga leende på affischer på stan, i återkommande reklaminslag i flera TV-kanaler och i direktreklam. Den senaste direktreklamen, adresserad till mig, med svarskuvert med gratis porto, och med den här mannens leende nuna i färg skickade jag tillbak med uppmaning att sluta terrorisera mig. Det är en gammal taktik jag använt länge, enda sedan 70-talet. Då returnerade jag reklamposten med påskriften ”USA ut ur Vietnam” . Då fick dom betala portot utan att få någon torsk på kroken. Om jag skulle råka på den här mannen med sitt stomatolleende, den här stylade konstruerade företeelsen för att få oss att konsumera hans uppdragsgivares jävla lotter så är jag rädd att jag skulle flyga honom på strupen. Den mannens självbild vore intressant att analysera- Nej förresten jag är rädd för att själva karlen är väldigt platt och ointressant

På T-centralen, där man går mellan tågen och tunnelbanan har någon (SJ eller SL, antagligen SL) satt upp ett halvt dussin manshöga led-skärmar som delar hela rummet ovanför rulltrapporna ned i tunnelbanan. När man kommer upp med rulltrapporna på morgonen eller åker ned i dom på kvällen fyller de hela blickfånget. Blippande, flimrande, stort och färgstarkt. Jag känner mig frustrerad. Reklam för reklam är det, det är mest reklam för reklam TV. När jag såg den här påträngande reklamen första gången drabbas jag av en sinnestämning jag minns från min skoltid: Vi står och väntar på läraren i korridoren utanför kemisalen i den storas stenskolan. En nästan dubbelt så stor klasskamrat hoppar upp i luften och skriker skriker. ”Taja ballen blodig” vrålar han flera gånger – ingen vågar säga något. En frustrerad oberäknelig dubbelt så stor klasskamrat med hormonproblem flabbar man med av ren självbevarelsedrift. Jag är medveten om att det verkar lite drastiskt, men det är så jag känner. Så känns det när SL ger plats för påträngande reklam i min vardags rum. Jag vill kunna värja mig mot reklamen i det offentliga rummet.

Det här är nyliberal Moderat politik. Den är cynisk och bygger ett otrevligt samhälle tycker
Rolf Brattström