Arbete,
minskade klyftor och framtidstro är receptet mot fascism.
Som
ung såg jag och mina kamrater en svarvit film om Nazitysklands brott
som hette Den blodiga tiden. Vi såg den i skolan. Aulan var nästan
full. Den berörde oss alla starkt och vi kom att diskutera hur detta
var möjligt. Hur ett samhälle kunde hamna i en sådan situation,
att inte folk protesterade, att det inte gjordes motstånd. Vi
fattade det inte. Vi analyserade situationen fram och tillbaka,
talade med våra föräldrar och fick vaga svar. Fakta och analys
fick vi huvudsakligen söka oss fram till själva. Det fanns en
utbredd fattigdom, håglöshet och brist på framtidstro i den tyska
befolkningen. Versaillesfreden efter första världskriget hade
långvarigt pressat ned det tyska folket på knä. Fascismen slog rot
med sina primitiva förklaringar och samlade frustration och hat. Det
påstods vara judarnas, zigenarnas, degenerering av den ariska rasen
och kommunisternas fel – om dom andra rensades ut så skulle allt
bli bra. Det var en komponent. Men det fanns några till. Det fanns
också kapitalstarka intressenter som i fascismen såg en möjlighet
att få sitt stangerande kapital växa bättre. Tillsammans med en
bördsaristokrati och högborgerlig höger såg de en möjligheter
att utnyttja situationen genom samarbete med den pöbelrörelse man
egentligen föraktade men trodde sig kunna styra.
Nationalsocialisterna talade sig varma för den enkla människan från
de breda folklagren som hade svårt med bostad, social trygghet,
sjukvårdskostnader och skola. Men dom svek man. Opposition och press
tystades med hot och våld.
Det
finns paralleller med dagens utveckling. Arbetslöshet, bostadsbrist
och ökade klyftor utgör grogrund för missnöjespartier som
presenterar enkla lösningar. Kapitalstarka intressen flörtar
ogenerat med Sverigedemokraterna. SD är folkligt empatiska i sin
retorik men röstar för fortsatta nedskärningar och emot en jämnare
fördelning av välfärden. De vill ha makt framför allt. Starka
högerkrafter bland kapitalägare som trånar efter bättre
tillväxtmöjligheter är uppenbarligen beredda att ge dom det.
I
senaste numret av Kritiska EU-fakta /nr 139, sept 2015/ skriver
Jonas Sjöstedt en utmärkt klargörande artikel om situationen i
Finland. Där sitter nu Sannfinländarna i regeringsställning
tillsammans med två andra högerpartier. Läs den. Sannfinländarna
har i motsats till Sverigedemokraterna inte sina rötter i
naziströrelsen men likheterna är i övrigt påtagliga. Det är en
överhängande risk att vi kan få samma utveckling i Sverige då
delar av högern och kapitalet nu tycks knyta förband med
Sverigedemokraterna. En tragikomisk detalj är att Jimmy Åkesson
hyllar partiledaren Timo Soini som är någonting så originellt som
uttalat svenskfientlig.
Enskede
22/9
2015
Rolf
Brattström
