fredag 8 maj 2009

Om behovet av att försvara självklarheter

Dagens Nyheters Insidan har i veckan haft en artikelserie om aborter. Den första artikeln handlade om myten om att kvinnor som gör abort alltid mår dåligt av beslutet, och visade bland annat upp forskning från Umeå universitet om att den vanligaste känslan bland kvinnor som gjort abort tvärtom är lättnad. Anneli Kero som genomfört studien säger:

”I debatten verkar det ofta som om aborter är avvikande handlingar som görs av vissa kategorier av kvinnor, svaga, unga, ensamma, utsatta. Ett skäl är säkert att rätten till abort är lättare att försvara utifrån den bilden. Men så ser det inte ut i verkligheten”

Samma dag fanns även en intervju med en kvinna som på inget sätt verkade stämma överens med bilden av kvinnan som gör abort: en tuff 25-åring i fast förhållande som förklarade att hon över huvud taget inte mått dåligt av sin abort för två år sedan. Kommentarsfältet på dn.se svämmade över, abortmotståndare vädrade morgonluft och hävde ur sig saker som att ”man kan ju faktiskt adoptera bort barnet”, kom med närgångna kommentarer om vilken preventivmetod kvinnan i artikeln och hennes pojkvän använt, och en blogg som länkat till artikeln frontade med ett foto på ett aborterat foster.

Samtidigt pågår debatten om Lissabonfördraget, som Irland förra året röstat nej till, och som EU försökt förklara med konservativt abortmotstånd, eftersom Lissabonförslaget skulle komma att innebär att även Irland skulle få fri abort. En irländsk opinionsundersökning (refererad av riksdagsledamoten Hans Linde) visar tvärtemot att bara 2 procent av väljarna röstat nej på grund av abortfrågan, och att stört andel Nejröster kom från personer i åldern 25-34 år, som också är den grupp där flest människor är för fri abort. Nejröster som alltså handlar om fackliga rättigheter, arbetsrätt och ungefär samma saker som det svenska motståndet mot Lissabonfördraget bortförklaras alltså med konservativa skäl, både för att svartmåla fördragets motståndare och för att kunna fortsätta att inte ge Irlands invånare samma mänskliga rättigheter som resten av Europa.

Slutsatsen: En mänsklig rättighet som vi haft i Sverige sedan 1970-talet och som jag i många år trott varit fullständigt okontroversiell har visat sig vara en oväntat stor fråga, som efter trettio år fortfarande måste försvaras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,